Det var en gång en 18 årig tjej. En till synes helt vanlig tjej som bodde i en tvåa, jobbade heltid på ett äldreboende och festade med kompisarna på helgerna. Det ingen visste var att den här tjejen kämpade. Hon kämpade för att ta sig upp på morgonen, hon stod i en halvtimme och försökte sminka över sin trötthet och sina stora röda fält i ansiktet varje morgon. Hon kämpade sig igenom varje arbetsdag för att sedan komma hem och slänga sig på soffan och sova tills det var dags att kliva upp och jobba igen. Hon talade inte om för någon hur oerhört trött hon var för hon trodde att det bara var ren lathet. Hon höll skenet uppe vecka efter vecka ända tills det inte gick längre. Smärtan i bröstet hade hon haft ett bra tag, men hon hävdade att det var ryggen för att inte oroa sina nära och kära. Men smärtan ökade och till slut gick det inte att stå på benen längre. Efter en hel natt sittandes i sin pojkväns säng ringde hon sin bror som fick komma och hjälpa henne att ta på sig skorna så att hon kunde stappla sig iväg till sin mamma och be henna om skjuts till sjukhuset. Efter många timmar, undersökningar och många misslyckade försök till blodprov så blev hon inlagd på barnavdelningen med svåra andningsproblem. Hennes mamma var med henne hela tiden och såg hur det bara blev värre och värre. Plötsligt kommer ett par sköterskor inrusande och babblar på sjukhusspråk som hon inte kan förstå. Dom påstår att hon måste flyttas till intensivvård GENAST! Tjejen tycker att det verkar onödigt eftersom hon egentligen vet att det bara är ryggproblem som orsakar detta, men hon lyssnar på 'dom som vet' och åker motvilligt ner till IVA liggandes i sin säng.

Här börjar hennes minne svikta. Mot smärtan får hon morfin, så hon blir luddig och sover mest hela tiden. Hon har blivit tillsagd att hon inte får kliva upp ur sängen och hon ser allvaret i blicken på modern och läkarna. 

Hon vill inte tro på att det verkligen är något allvarligt så hon fortsätter att intala sig själv att det är nåt som ligger fel i ryggen.

Hon vaknar till och ser familj och släkt stå inne i rummet. Bleka och allvarliga tittar dom på henne, och när dom pratar med henne så låter det som om dom pratar med någon som ska dö.. Nu börjar hon förstå att det här kanske ändå är något allvarligt. Varför skulle annars alla komma hit? Varför ser alla så ledsna ut?

Hon får reda på att hon har proppar i lungorna och att det enda man kan göra är att ligga stilla, få propplösande sprutor och vänta.. Vänta och se vad som händer.. Hon sover och sover. Varje gång hon vaknar ser hon moderns oroliga ögon, men hon somnar om.

Änglavakt! Det var vad läkarna och sköterskorna sa att hon hade haft när hon äntligen var på bättringsvägen och kunde förflyttas till en vanlig avdelning. Dom kunde inte förstå att hon hade överlevt..

Flickan fick träffa olika läkare och blev överöst med information och anvisningar om hur hon i framtiden måste leva sitt liv, eftersom dom nu har upptäckt att hon har en ovanlig sjukdom. SLE.

En kronisk sjukdom, livslång medicinering.. Det var för mycket att hantera på en gång, så flickan 'stängde av'. Hon orkade inte känna, orkade inte inse att det här skulle förändra hela hennes liv.

Hon fylldes av ilska. Alla som frågade hur hon mådde kunde dra åt helvete! Alla läkare och alla sköterskor kunde fara och flyga! Nu ville hon bara hem och leva sitt liv igen. Ett normalt liv som alla andra 18 åringar.

Men det skulle inte bli så. Nej, livet blev efter detta något helt annat än någon kunnat ana.

Destruktiv... Ja det är det rätta ordet. Flickan kunde inte acceptera sitt öde och började leva ett destruktivt liv. Fast besluten att bevisa att sjukdomen inte fanns så levde hon precis tvärtom alla direktiv hon fått.

Hon började dricka hejdlöst, missbruka droger och gjorde allt för att slippa känna och tänka.. Hennes levnadssätt gjorde henne bara ännu sjukare och sjukhuset blev snart ett andra hem. Cellgiftsbehandlingar, dropp, mediciner, umeåresor.. Hon ville ändå inte fatta..

Det här pågick i flera flera år och konsekvenserna av hennes leverne blev bara fler och fler, och värre och värre. Hon hade gett upp hoppet, och det hade säkert hennes familj också gjort. Men till slut så började hon sakta med säkert acceptera, förstå och inse.. Det krävdes hårt arbete för att ställa allt till rätta igen. Blod, svett och många tårar. Men nu, 8 år senare så lever hon ett normalt liv. Hon tar sina mediciner, går på sina läkarbesök. Hon är gift, jobbar och lever ett så normalt liv som möjligt. Hon glömmer inte bort att hon har en sjukdom, men hon har accepterat den och lärt sig att leva med den!

 

Linn

18 oktober 2010 14:51

Du är en av dom starkaste jag känner Lisa, och jag har sett dig genom hela förloppet. Har funnits där även om jag känt mig maktlös har jag gjort vad jag kunnat när jag kunnat. Du är en av dom bästa människorna i mitt liv. Och jag kommer alltid se upp till dig för att du tagit dig ur och styrt upp ditt liv. Jag ÄLSKAR dig! Och du vet att jag alltid finns där för dig.

http://kittenfromhell.bloggplatsen.se

 

syster

18 oktober 2010 15:46

Kan bara säga att tårarna rinner gumman!

 

Jenny

18 oktober 2010 17:00

Du är otroligt stark. Du klarade att ta dig upp från botten. Tårarna rinner på mig....

http://www.youaremyworld.bloggplatsen.se

 

C

18 oktober 2010 17:39

Guuuu va du ä stark!!
oerhört tårdrypande att läsa..
Faaan va jävulska duktig å starkt av dej!!
Jag tror du ä en ängel.. en ängel som ä sänd från ovan! :)

Lisa

18 oktober 2010 20:31

Haha.. njaa.. en vingklippt ängel isåfall :)

 

Åsa

18 oktober 2010 21:19

En gripande historia. Förstod först i mitten nånstans att det faktiskt var dig det handlade om.

 

Tina

19 oktober 2010 08:01

Har läst din blogg i det tysta i flera månader. Tycker du verkar vara en härlig och stark tjej. En stor eloge till dig för att du har rest dig upp efter allt du har varit med om. Många kramar

Lisa

19 oktober 2010 17:24

Tack snälla :)

 

Henke

19 oktober 2010 12:26

Du är värd ett fett jävla liv :) grymt jobbat! Verkligen inspirerande story för oss andra som krigar i livet! ;) Tack!

Lisa

19 oktober 2010 17:26

Vi kämpar oss fram ;)

 

Ann-sofie

19 oktober 2010 14:04

Ååh, fina du! Vilken resa du har gjort. Power to ya! Verkligen, jag vet hur det är att stå på botten och försöka klamra sig uppåt. Stor kram!

http://barajagochmitt.blogg.se

 

Anna

19 oktober 2010 16:23

Du är SÅ stark!! Du verkar va så himla ödmjuk det gör dej lika vacker på insidan som du är på utsidan :) Bamse kram te däj :D PS. LööööV din blogg!

Lisa

19 oktober 2010 17:25

Tack! Det värmer :)

 

zabine

20 oktober 2010 00:53

Du gör det så jävla bra lisa!!!!! =)

http://wildasmami.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja ibland har man verkligen otur. Har varit frisk länge nu och var inte alls orolig för att börja jobba.. Och så får jag ett bett av något slag.. Som växer och växer och till slut kan ja inte sitta på ena skinkan (där bettet sitter) . Slutade med...

            Igår!!! Det var längesedan jag skrattade så fruktansvärt mycket. Dom är ju helt sanslöst roliga mina Småstads-grabbar! Jag bara älskar dom. Det var inte så mkt att fundera på när man hörde att dom skulle hit. Hade docl gärna stann...

Sommar än en gång! Känner mig glad och lycklig och full av hopp idag! Det har varit ett tufft år och jag har inte riktigt fått ordning på alla bitar än, men är på god väg.     Hej jag heter Lisa, och jag är en beroende! Ja, så presenterar jag m...

Tror ni den här lilla tjejen lägger sig lycklig ikväll? Första ridturen En bra dag med hundar hästar och kaniner. ...

Hej på er! Det var längesen jag visade mig här, men nu kikar jag in och bjuder på en låt som jag gjort..  Eller.. texten har min syster skrivit och den handlar om mig. Melodin har jag gjort. och det är jag som står för sång och gitarr     https...